Släkten von Knorring

 

 

 

 

 

vKsköld-vit

 

Introduktion

 

Släkten Knorr

 

Rusteberg

 

Staden Uder

 

Baltiska ätten

 

Ätterna idag

 

Vapenbilden

 

Kända Kn-ar

 

 

©2017
Peter v Knorring

 

 

 

        

 

(T v) Det äldsta kända sigillet, Conrad von Rustebergs från 1297 (foto: Harald v Knorring).

(Mitten) Epitafium i Nikolaikyrkan, Tallin, efter Heinrich von Knorring, stamfader till de baltiska ätterna, med kluven sköld i guld/blått samt brun (träfärgad) kanna eller vallstamp.

(T h) Adliga ätten von Knorrings vapensköld på svenska Riddarhuset, med hel sköld i guld och dryckeskanna.

 

 

Vapenbilden

 

Vapenbilden har sedan länge framställts som en dryckeskanna, men har i tidigare forskning tolkats som en en valljungfru, som används för att stampa jord med, eller en mörsare (en kort typ av kanon). Senare har den även i sin medeltida form tolkats som en mortel, vilket framförs i släktboken. Ett annat alternativ är att den kan föreställa ett städ.

 

Något samband mellan vapenbilden och namnet Knorr har heller inte gått att härleda.  Namnet betyder närmast "krum" eller "vresig" och användes t ex om träd eller om korta och kraftiga personer. Flera andra Knorr-släkter använder en vresig trädgren eller stubbe som vapen.

 

Var anfäderna möjligen mjölnare? Om man utgår från de äldsta avbildningarna av vapnet, de medeltida sigillen, kan man nämligen se en slående likhet både med en romersk mjölkvarn och med ett medeltida kvarnjärn, vilket Harald von Knorring påpekat.

 

Eller var de kanske munskänkar? Det ligger ändå närmast till hands att traditionen att vapnet föreställer en kanna faktiskt förts vidare i släktled efter släktled. Och det äldsta sigillet från 1297 (ovan) är svårt att tolka på något annat sätt. Överkanten är rundad, handtagen är inte jämntjocka och bildar inte heller en kvadrat (som kvarnjärnet). Det måste vara en kanna, en stor kanna med två handtag. Kan den ursprungligen ha varit en bägare för hälsobringande vatten från den "Knorrska källan" i Uder? Troligast är det munskänkens vinkanna vi ser.

 

 

                 

 

Vapenskölden har under lång tid varit kluven i guld och blått eller grönt, men man har nu från släktföreningarnas sida återgått till den äldre traditionen med helt gyllene sköld, och till en form på kannan som liknar den äldsta, om än mycket klumpigare.