image355

 

Startsida    Ulriksdal    Herrgårdar    Andra projekt

 

logo futura

 

 

 

Länkar

 

PIGMENTLEXIKON

 

Färgstickan

 

Färgundersökning

i Sigtuna

 

P6210068

 

 

TRADITIONELLA PIGMENT I BYGGNADSMÅLERIET

 

Publicerad i Byggnadskultur nr 3/2004

 

De flesta av våra traditionella pigment har använts i ut- och invändigt byggnadsmåleri sedan antiken. Grunden till färgpaletten har alltid utgjorts av jordfärgerna. Man har helt enkelt använt sig av de färgstarkaste lerjordarter man kunnat hitta, och fått en mycket beständig färgskala av gula, röda, bruna och grönaktiga kulörer. För att få ännu klarare gula, röda och gröna nyanser, och även blått, har man använt färgstarka mineralpigment, både naturliga mineraler och kemiska föreningar. Då mineralerna oftast varit dyrbara har man också använt sig av vissa organiska pigment, t ex växtsafter, i första hand för starka gula och röda färger i interiörmåleri.

 

Under medeltiden tillkom en del nya, ofta exotiska, pigment i interiörmåleriet, men det var först i samband med 17- och 1800-talens vetenskapliga utveckling inom kemin, som man i större skala kunde börja tillverka färgstarkare, billigare och beständigare pigment. Först gällde det oorganiska kemiska föreningar, men fram i 1900-talet har det nästan uteslutande handlat om att utveckla syntetiska organiska pigment, bl a p g a de förras giftighet.

 

Jordfärger

Jordfärgspigmenten består av uppslammad, torkad och mald lerjord med ett högt innehåll av färgstarka järn- och manganoxider. Förr fanns ett större utbud av jordfärger, även ett lokalt utbud, som användes framförallt i slamfärger. Förutom guldockra och terra di siena som är mycket rena gula pigment användes mer orena ockror, som den obrända gula slamfärg som idag åter levereras från Falun. Det är därför klokt att inte alltid använda ren guldockra i traditionell färgsättning, den blir gärna för färgstark.

 

I sydligare länder finns naturliga röda jordfärger, men annars är de röda färgerna oftast brända gula pigment, som Falu rödfärg. Vid bränningen övergår den gula järnhydroxiden till röd järnoxid, och beroende på bränningsgrad och föroreningar kan man få olika röda kulörer, från brunorange (brunockra) till lila (caput mortuum). En av de renaste formerna är engelskt rött, men man uppnår ofta mjukare färgsättningar, särskilt när det gäller rosa kulörer, med bränd terra, som även används som mahognyfärg.

 

Brun jordfärg som innehåller mangandioxid kallas umbra, och finns i många nyanser, från nästan grönaktigt gråbrun till rödaktigt chokladbrun. De senare nyansen får man fram när man bränner en rå (obränd) umbra. Umbra importeras framförallt från Cypern, men man kan inte garantera samma kulör från sändning till sändning. Grön umbra är inte en naturlig jordfärg, utan en blandning av svart och gult pigment, avsedd för att ästadkomma varmt grå nyanser. Det går ju inte att göra grå färg av enbart svart pigment, den blir alltid mer eller mindre blåaktig.

 

Grönjord importeras också från Cypern, och är en svagt grönaktig grå jordfärg som innehåller grönt järnoxidulsilikat. Liknande slamfärger har funnits Sverige, t ex som alunslam, som använts för utvändig målning.

 

Mineralpigment

I den antika paletten ingår som nämnts ett antal mer eller mindre dyrbara pulvriserade naturliga mineraler, t ex auripigment och realgar (gul resp. röd arseniksulfid), cinnober (kvicksilversulfid) och ultramarin (Lapis Lazuli, en halvädelsten). Störst användning har vi kanske haft av malakit och azurit (berggrönt och bergblått, basiska kopparkarbonater), som använts t ex i medeltida kyrkomåleri och som väggfärger. De var visserligen mycket beständiga och inte fullt så dyra som de andra nämnda mineralerna, men å andra sidan inte heller lika färgstarka.

 

En viktig grundfärg i måleriet har alltid varit blyvitt (blykarbonat), som framställts sedan antiken och som först under 1800-talet p g a giftigheten började ersättas av zinkvitt (zinkoxid). Under 1900-talet används främst titanvitt, till att börja med blandat med zinkvitt.

 

Man kunde också redan under antiken framställa vissa färgstarka kemiska föreningar, som t ex blyglete (gul blyoxid), blymönja (orangeröd blyoxid, förr ett vanligt pigment, nu rostskyddsgrund), och spanskgrönt (kopparacetat).

 

Det första nyuppfunna mineralpigmentet var berlinerblått eller pariserblått, en järncyanidförening som började tillverkas 1704. Hundra år senare tillkom koboltblått (koboltaluminat), som var ännu färgstarkare. 1828 lyckades man även framställa ultramarin på syntetisk väg och det allra färgstarkaste blå pigmentet blev därmed tillgängligt för alla.

 

Efter upptäckten av grundämnet krom 1797 framställdes snart också kromgult (blykromat), som blandat med berlinerblått ger kromgrönt i olika nyanser, från ljust gulgrönt till mörkt blågrönt. På motsvarande sätt blandas zinkgult (zinkkromat) med berlinerblått till zinkgrönt i olika nyanser. För att uppnå starka naturligt gröna pigment experimenterade man samtidigt med olika kopparsenikföreningar som t ex Scheelesgrönt och Schweinfurtergrönt, vilka dock är mycket giftiga. Utvecklingen ledde med tiden till kromoxidgrönt, som i motsats till alla ovanstående är ett mycket beständigt och ogiftigt grönt pigment, det vanligaste under 1900-talet.

 

Slutligen får man till denna grupp också hänföra järnoxidfärgerna, dvs  kemiskt framställt rent oxidgult (järnhydroxid), oxidrött (järnoxid), oxidsvart (järnoxidul) samt oxidbrunt (blandat av oxidsvart och oxidrött). Dessa har under 1900-talet varit de mest använda pigmenten i byggnadsmåleriet. De är ju också de viktigaste kulörgivande beståndsdelarna i jordfärgerna, och används ofta idag i blandningar för att efterlikna dessa pigment. De är dock mindre i kornstorlek och saknar det naturliga innehållet av vit kaolinlera, aluminiumsilikat, som ger jordfärgerna sitt djup. Men teoretiskt sett är det möjligt med rätt fyllmedel, järnoxider, mangandioxid och kanske lite kromoxid att blanda till en mycket naturlig jordfärgskala.

 

Organiska pigment

De vanligaste organiska pigmenten är faktisk sot och kol, dvs kimrök (skorstenssot) och bensvart (benkol). Båda ger en tydlig blåton när de blandas med vitt till grå färger, och ofta har man som sagt kompenserat detta med en liten tillsats av gult.

 

Växtsafter och andra organiska färgämnen har sedan urminnes tider använts för textilfärgning och liknande. För att använda dessa i målarfärger måste man först fälla ut färgämnet på ett substrat, förr vanligen krita eller fältspat, senare oftast bariumsulfat. På så vis erhålls ett färgpulver som kan blandas i linolje- eller limfärg. Pigmenten är inte tillräckligt beständiga för att använda utomhus, men har använts i interiörmåleriet sedan antiken och medeltiden. Man har använt olika gula bärsafter (skyttgult) och kryddor (gurkmeja och saffran) för att uppnå starkt gula effekter. Starkt röda är krapplack (extrakt av krapprot) och drakblod (från Drakblodsträdet, Dracena Cinnabaris, alltså en organisk cinnober), samt karminlack, som erhålls från Kermes-lusen. Blå organiska pigment är t ex indigo (från Indioferaträdet), lackmus (från en lavart) och purpur (från en mussla).

 

Under 1800-talet lärde man sig att av stenkolstjära framställa de gula och röda växtfärgämnena i kemiskt ren form, s k tjärfärgämnen, ur vilka under 1900-talet utvecklats de azofärger som tillsammans med gröna och blå ftalocyaniner idag används i målarfärger.

 

Pigmentval idag

Utvecklingen inom färgindustrin har ställt till bekymmer inom byggnadsvården, eftersom det är svårt att få tag i ett större utbud av färger med äkta traditionella pigment. Liksom med konstnärsfärger saluförs ofta syntetiska pigmentblandningar under traditionella namn. Problemet är att även om kulören tycks vara densamma, så avviker innehållet t ex ifråga om pigmentstorlek och fyllmedel på ett sådant sätt att man inte kan uppnå rätt kulöreffekt. Denna har att göra med pigmentets storlek och brytningsegenskaper i kombination med bindemedlets brytningsegenskaper, och går aldrig att uppnå med moderna färgtyper och syntetiska pigment.

 

Det är en angelägen uppgift (t ex för Riksantikvarieämbetet) att inventera och analysera den svenska färgmarknadens utbud av pigment. RAÄ har i sina kalk- och linoljefärgslikare använt ett ursprungsdeklarerat pigmentsortiment från Nitor AB, som också tillhandahålls av vissa leverantörer. Men när man köper en färdigblandad färg visar det sig ibland att jordfärgerna ändå ersatts av oxidpigment. I mindre skala, framförallt inomhus, kan man använda tuber av Beckers Normalfärger som brytfärger i oljefärg. Med ett fåtal jord- och mineralfärger som bas kan man annars få fram en bred naturlig färgpalett genom att blanda dessa eller bryta dem med mindre mängder oxidpigment.

 

När det gäller de färgstarkare pigmenten i interiörmåleriet så går dessa att få tag i på en internationell marknad, men priset och giftigheten gör många av dem svåra att använda idag, även för konservatorer.

 

 

Se vidare i mitt

PIGMENTLEXIKON

 

 

© Peter v Knorring