Startsida Ulriksdal Herrgårdar Andra projekt
|
Länkar Våra projekt på Confidencen: Artikel:
|
CONFIDENCEN,
ULRIKSDAL En
historisk sammanfattning Beridarehuset När änkedrottning Hedvig Eleonora 1669 övertog
Jakobsdal efter Magnus Gabriel De la Gardie påbörjades relativt snart ett
antal projekt, bl a den nya representativa tillfarten söderifrån som
skisserats redan under De la Gardie-tiden. Den första etappen av slottsallén
byggdes från bron och stallfyrkanten vid Igelbäcken upp till åsens krön. Där
påbörjades 1671 (Wollin) bygget av
ett stort "Beridarehus" i sten, troligen avsett för 16-årige
kronprins Karl, som 1672 blev kung Karl XI. Till en början byggdes grunden enbart för
ridhuset, men under bygget lades en sjurumsfil med souterrängvåning till på
norrsidan med tre framspringande paviljonger, som skulle bli värdshus.
Huvudvolymen var sannolikt något lägre än dagens, och bestod av en enda hög
våning med högt sittande höga fönster. Fasaden var utförd med breda lisener
och en viss rusticering, med en stor port på sydsidan, något excentriskt
placerad. Yttertaket var klätt med spån. Invändigt var taket sannolikt öppet
och troligen fanns det en konsolburen läktargång för åskådare runtom. (Andersson 1998) Värdshusdelen hade invändiga trappor mellan
markvåningen, där det fanns två rum med spisar, och övre våningens
sällskapsrum, som var enkelt vitkalkade med kimröksgrått målade bröstningar,
spisar och nischer i väggarna (Andersson
1998). Värdshuset hade troligen ingen direkt förbindelse med ridhuset
innan ombyggnaden påbörjades omkring 1750. Redan 1683 finns uppgifter om en
fristående köksbyggnad väster om Beridarehuset (Nyreröd), ett litet stenhus som återfinns på 1709 års karta och
som skymtar på en teckning av Cederholm 1821. Sannolikt revs byggnaden på
1860-talet, när det nuvarande värdshuset byggdes. Hårleman och Adelcrantz När kronprinsparet Adolf Fredrik och Lovisa
Ulrika övertagit Ulriksdal 1743 projekterades en del moderniseringar och
upprustningar av hovintendenten Carl Hårleman. Ett stort projekt var ett nytt
ståtligt grindparti mellan Beridarehuset och en tänkt pendangbyggnad
inrymmande tjänstebostäder. Projektet innebar en yttre omgestaltning av
ridhuset, en vindsvåning och ett nytt brutet tak på den befintliga byggnaden.
Man har antagit att ombyggnaden kom till stånd innan teatern var påtänkt (Wollin m fl). Undersökningar av
vindens konstruktion ger dock vid handen att denna specialbyggts för
teaterändamålet, då den består av två skilda utföranden över scenhuset
respektive salongen. Troligt är att ombyggnaden till teater
påbörjades åren kring 1750 (Andersson
1994), och under Hårlemans ledning. En odaterad uppmätningsplan från
tiden visar att utrymmena i en våning på gavlarna fanns, liksom dörröppningar
till ridhuset, som kunnat beläggas arkeologiskt. Däremot framgår inte
teaterfunktionen alls, varför ritningen sannolikt är ett uppmätningsunderlag
för teaterprojektet. När Hårleman avled 1753 var den franska teatertruppen på
väg till Stockholm, och projektet fick färdigställas mycket hastigt. För
slutförandet svarade medhjälparen Carl Fredrik Adelcrantz, som fått studera
teaterarkitektur utomlands och sannolikt redan var huvudansvarig för
teaterprojektet på Ulriksdal. Detta skulle bli den första moderna och
kungliga teatern i Sverige. Teaterbyggnaden När det nya brutna taket uppfördes, täcktes
det till en början med takspån. Fasaderna avfärgades i ljust ockragult med
vita lisener och listverk. Det gamla ridhuset delades upp i två delar,
scenhus och salong, ovanför vilka en vindsvåning inreddes med loger för
skådespelarna, tillgänglig via en spiraltrappa av sten i anslutning till den
nya entrén på västra gaveln, samt med en trätrappa på östra gaveln ledande
ned till scenen. Ovanför salongen låg logerna utefter en mittkorridor genom
vars väggar bärverket till salongstaket kunde förbindas med vindsbjälklaget
och takstolarna. Rummen var inredda med eldstäder och trägolv, kalkade väggar
och gipstak, och med möbler av varierande status. Över scenen var golvnivån
högre och de loger som fanns på norra sidan var enklare inredda, med
plankväggar och till att börja med utan eldstäder. Salongens putsade väggar med sina rundade
hörn fick en målad skenarkitektur med kolossalpilastrar, arkitrav och
kartuscher, gipstak och trägolv, och med två stora kakelugnar, varav den vid
ytterväggen troligen var en atrapp (Andersson).
Teaterscenen
med sina maskinerier byggdes upp som kraftiga träkonstruktioner med mekaniska
anordningar och system av rep och taljor för att hissa fonder och dra
kulisser. Den gamla värdshusdelen byggdes om till
foajé- och representationsvåning med fem sällskapsrum, som inreddes med
parkettgolv, kakelugnar, väggpaneler och tapeter av siden, samt målade
väggfält och dörröverstycken av Johan Pasch. Östra gavelns envåningsdel blev
en ny teateringång, i västra gavelns motsvarande volym inreddes tre loger för
skådespelare. Sceningången gick via en utvändig trappa till det västra
hörnrummet i den norra rumsfilen, som utgjorde skådespelarnas foajé. Det centrala och största av sällskapsrummen
fick en alldeles särskild funktion, en kunglig "confidencematsal"
som betjänades via ett höj- och sänkbart matbord mitt på golvet från
ett serveringsrum i markvåningen, så att kungafamiljen kunde äta middag med
några få gäster utan närgången betjäning. Maskineriet till det magiska bordet
och fyra servanter byggdes med samma teknik som teatermaskinerierna, möjligen
av samma hantverkare. Själva matsalen var helboaserad, målad med rosa
limfärg, med tre stora och sexton smala infällda speglar, som tillsammans med
de fem stora fönstren på dagen gav illusionen av en luftig
trädgårdspaviljong. På natten speglades de otaliga levande ljusen på väggarna
till en oändlig glittrande rymd omkring sällskapet vid matbordet. Byggnaden
fick också sitt namn av detta rum: Confidencen. Vid Kina slott byggdes ett
antal år senare en likadan matsal som en fristående paviljong, med ett
identiskt maskineri, och i slottet även en likartad spegelsalong ritad av
Adelcrantz.
Gustaf III:s tid Gustaf III, som i hög grad ärvt moderns
intresse för teater, alternerade mellan Bollhuset i Stockholm, Drottningholm,
Gripsholm och Ulriksdal med sin teaterverksamhet. Under hans tid fortsatte
förbättringarna på Confidencen. En uppmätningsritning, upprättad av
Adelcrantz eller Tempelman 1783, är en av huvudkällorna till kunskapen om
teaterbyggnadens utformning. År 1772 byggdes två nya läktare i
"Comedierummet", salongen. Samtidigt byggdes en trappa till den
nordöstra logen, som även var griljerad, dvs försedd med ett spjälverk som
insynsskydd. Att det funnits en i efterhand byggd läktare i östra nischen har
klarlagts arkeologiskt. De blyinfattade fönsterbågarna byttes
1772-73 till kittade träspröjsade bågar, som ännu till stor del bevarats. I
vindsvåningen reparerades åtta rum 1773, varvid tre eller fyra nya eldstäder
tillkom, det rör sig troligen om en förbättring av rummen över scenen. 18- och 1900-talets förändringar Efter Gustaf III:s död avhölls ett fåtal
teaterföreställningar fram till 1800. Byggnaden stod sedan oanvänd med
bevarad inredning (inventarier 1804 och 1819), men underhölls utvändigt.
Vinds- och markvåningarna inrättades dock till personalbostäder. När
Ulriksdals slott 1822 tagits i bruk som invalidsjukhus och tömts på sin
inredning, stod Confidencen snart på tur att tömmas. Året därpå upprättades
ett förslag till ombyggnad till Kunglig Arsenal (livrustkammare), vilket
medförde att all värdefull fast inredning, väggfält, överstycken,
parkettgolv, mm revs, liksom scenmaskineri och gradänger, sannolikt även
bordets maskineri. En del togs till vara, medan annat, t ex dörröverstyckena,
såldes på auktion 1824. Livrustkammaren inrättades i hela bottenvåningen,
medan vinden och markvåningen fortfarande användes för bostäder. Ulriksdal övertogs 1856 av kronprins Karl
(XV), som påbörjade en total nyinredning av slottet. Under en tid användes de
norra rummen i Confidencen åter som värdshus, fram till 1868 när det nya
värdshuset stod färdigt. Då byggdes Confidencerummet om till skolsal, och
fick en ny ingång med utvändig trappa mitt på norrväggen. Rokokospisen revs
för att ersättas av en kakelugn, och hamnade i fyllningen kring grunden till
värdshuset, där två delar återfanns på 1980-talet. Lärarinnan fick sin bostad
i de nordvästra rummen, och de övriga rummen beboddes också. Karl XV
påbörjade 1871 en ombyggnad av teatersalongen till Jaktsal, med höga
träpaneler och en stor öppen spis mitt på norrväggen. Scenöppningen byggdes
igen med en trävägg och scenrummet blev förråd. Sedan kungen dött 1872 stod
rummet kvar i halvfärdigt skick. Karl XV:s samlingar av antikviteter, som
testamenterats till Nationalmuseum, hamnade i förrådet på Confidencen. Under resten av 1800-talet och långt in på
1900-talet fortgick dock en intensiv användning av byggnaden för bostäder i
alla rum utom scenen och salongen. En telefonstation inrättades 1908 i
sydvästra hörnrummen, och samtidigt inreddes ett slottskontor i de nordöstra
rummen. Fönstren försågs då också med innanfönster. Fasaden avfärgades under
1910- eller 20-talet i ockragult och vitt, ett färgschema som anslöt till
1700-talets, men som genomfördes på slottet och över hela slottsområdet.
Under kriget 1939-45 uppläts byggnaden till stor del till militärförläggning. Restaureringsinsatserna (se
även artikeln Den bortglömda teatern) När Ulriksdal byggnadsminnesförklarades
1935 upptogs Confidencen särskilt i beslutet, men det var först i mitten av
1950-talet som intresset för Confidencen egentligen återväcktes.
Slottsarkitekten Ragnar Jonsson genomförde en serie uppmätningar och studier
av byggnaden 1956-58, och började tillsammans med slottsfogden Gösta Hansson
planera för en restaurering och framtida användning. Flera
restaureringsförslag framlades 1960-63, och 1965 bildades Stiftelsen
Ulriksdals slottsteater med ståthållaren Sixten Wohlfart som ordförande. En viss sommarverksamhet började vid
teatern 1977 och när Vänföreningen Confidencen Rediviva bildades 1981, med
Kjerstin Dellert som ordförande och drivande kraft, kunde tillräckliga medel
uppbringas från Wallenbergsstiftelsen, Ståthållarämbetet och enskilda
sponsorer, för att påbörja det långvariga restaureringsarbetet. Återställandet genomfördes rum för rum, i
nära samarbete mellan Ragnar Jonsson, konservator Lars Göthberg och
antikvarie Karin Andersson. Varje år fram till 1992 redovisade
slottsarkitekten arbetsläget i Confidencens årsskrift. Då hade teatersalongen
återställts och konserverats, scenen återuppbyggts provisoriskt, entrén och
de två första sällskapsrummen återställts, och teaterns verksamhet i övrigt
inrättats i de återstående utrymmena. Utvändigt genomfördes en renovering
1982-83. Den påbörjade restaureringen
av Confidencematsalen inklusive bordet med sitt hissmaskineri
slutfördes 1994-97 av Peter v Knorring som ny slottsarkitekt, i samarbete med
antikvarie Karin Andersson och ett antal skickliga hantverkare. Maskineriet
kopierades från Kina slott, med vissa modifikationer. Rumsinteriören
rekonstruerades utifrån fragment av t ex parkettgolv och spisomfattning, samt
arkivuppgifter. Teaterscenen rekonstruerades
2003-04 av Peter v Knorring i samarbete med scenmästare Christer Nilsson,
utifrån det tillgängliga ritnings- och arkivmaterialet och de arkeologiska
spåren i byggnaden. Maskineriets principer kopierades huvudsakligen från
Gripsholms slottsteater. De återstående rummen i den kungliga
rumssviten, Röda och Gröna kabinetten, restaurerades 2007 för att kunna
fungera som avskilda rum t ex vid kungaparets besök vid teatern. I diskussionerna inför framtiden finns en
idé om att rekonstruera den ursprungliga köksbyggnaden vid Confidencens
västra gavel, med en förbindelsegång i källarplanet, för att åstadkomma bättre
utrymmen för personal och artister, samtidigt som scenen skulle kunna byggas
ut till sitt fulla djup. Källor
(i urval) Litteratur Margareta Lindahl-Åkerman: Comediehuset och
Confidencen vid Ulriksdal. Uppsats, SU (1984). Åke Livstedt (red): Confidencen. Ulriksdals
slottsteater 1981-1991 (1991). Nils G Wollin: Ulriksdal. Svenska slott och
herresäten (Stockholm 1932). Artiklar
i Confidencen Redivivas årsskrifter 1982-2004: Karin Andersson: Lovisa Ulrika och
Confidencebordet på Ulriksdalsteatern, 1994. Karin Andersson: En överdådigt rik
spegelsal, 1996. Karin Andersson: Beridarehuset som blev en
teater, 1998. Ragnar Jonsson: Årliga rapporter om
Confidencens restaurering 1982-1989 Peter von Knorring: Restaureringen av
Confidencematsalen, 1996. Peter
von Knorring: Confidencens nya scen, 2004. Margareta Lindahl-Åkerman: De kungliga
sällskapsrummen i Confidencen, 1984. Anna-Lisa Nyreröd: Värdshus och krogar på
Ulriksdal, 1982. Ritningar,
kartor Karta, "Ulrichsdals Nya Wärdshus Byggnings
Planta", ca 1670 (Lantmäteristyrelsens arkiv). Förslag till anordnande av huvudentrén,
Carl Hårleman, 1740-talet (ÖIÄ/RA). Plan, (uppmätning, troligen C F
Adelcrantz), ca 1750 (ÖIÄ/RA). Karta över Ulriksdal, Kökeritz, 1770-talet. Uppmätningsritning, plan, daterad 1783,
troligen C F Adelcrantz (KB). Handlingar Rapport från restaureringen 1981-84, Barbro
Flodin (nr 447/81, ATA). Rapport från restaureringen 1984-96, Karin
Andersson (nr 5568/84, ATA), inkl bilder och ritningar. Ritningar och handlingar 1955-91, Ragnar
Jonsson, Slottsark kontoret Sthlms slott. Ritningar och handlingar 1991-2008, Peter v
Knorring Arkitektkontor. © Peter v Knorring |
