Startsida Ulriksdal Herrgårdar Andra projekt

Bergström 1891

INVALIDINRÄTTNINGEN VID ULRIKSDAL 1822-1849

Ulriksdals slott uppläts av Karl IV Johan 1821 till Invalidinrättning, dvs som vårdhem för förtjänta krigsveteraner som på grund av ålder, sjukdom eller krigsskador inte kunde försörja sig själv. Inrättningen fanns på Ulriksdal i 27 år, från 1822 till 1849. Totalt bodde där 383 invalider, varav omkring 200 också begravdes på Ulriksdal. Relativt lite är känt om hur Ulriksdals slott disponerades och såg ut invändigt under invalidhemstiden. En ingående beskrivning av verksamheten och de inblandade personerna gavs dock ut 1891 av Otto Bergström, ”Kongl. Invalidinrättningen på Ulriksdal”, varifrån de flesta uppgifter i denna beskrivning är hämtade.

Det enda som idag påminner besökaren på Ulriksdal om de 27 åren som invalidinrättning är den lilla Invalidkyrkogården, som man eventuellt passerar på gångvägen till och från Bergshamra.

Krigsmanshuset i Vadstena var i funktion 1647-1784, och blev därefter sjukhus.

Invalider och krigsmanshus

Begreppet invalid fanns redan under antiken (lat. invalidus = kraftlös, svag). Både i Grekland och i det romerska riket tog man hand om gamla skadade soldater. Under medeltiden i Europa inhystes krigsinvalider ofta i klostren, där de bildade en särskild klass.

I Sverige ordnade Erik XIV på sin tid möjligheter för invalider att få sin försörjning på kronans slott och gårdar. Gustaf II Adolf tog initiativet till ett centralt krigsmanshus för trettioåriga krigets veteraner, men efter hans död dröjde det till 1647 innan drottning Kristina förverkligade planerna. Krigsmanshuset förlades då till det gamla Birgittaklostret i Vadstena, som avvecklats efter reformationen. Byggnaden var i ett tidigare skede den medeltida Bjälboättens eller Folkungarnas palats. Nu flyttade invaliderna in i nunnecellerna, kapellet och matsalen kom åter till användning. En stor tillbyggnad utfördes för att få plats för fler bostadsrum.

Liknande institutioner inrättades runtom i Europa efter trettioåriga kriget. I Frankrike byggde Ludvig XIV ett stort ”invalidhotell” (Hotel des Invalides) i Paris 1670. Anläggningen byggdes ut ytterligare efter Napoleons krig, och var naturligtvis en känd förebild för Karl XIV Johan. Napoleon begravdes själv 1840 i den centrala kyrka, Invaliddomen. Inrättningen hade som mest plats för över 6000 man, men drogs ned i början av 1900-talet och är numera bl a armémuseum. Närmare hundra invalider finns dock kvar.

Antalet invalider på Krigsmanshuset i Vadstena varierade kraftigt under 1700-talet, men över 200 kunde vistas där samtidigt. Krigsmanshuset bekostade även pensioner och understöd till flera tusen ytterligare behövande veteraner runtom i landet. På 1770-talet beslöt man dock till slut att avveckla verksamheten, vilket skedde 1784, då de återstående invaliderna skickades hem med kontanta pensioner från Krigsmanshusfonden.

Redan efter Gustaf III:s krig mot Ryssland 1788-90 uppstod på nytt behov av ett krigsmanshus. Någon egentlig lösning kom inte till stånd, men ett mindre hospital inrättades 1791 på Carlshamns fästning, där 27 man fanns kvar till 1834.

Frågan aktualiserades igen efter kriget i Pommern 1805-07 samt i Norge och Finland 1808-09. Vid 1812 års riksdag beslöts slutligen att bygga upp en fond för inrättande av ett hospital på något av de kungliga lustslotten. Fonden finansierades med medlen från f d adelsfaneregementets boställen, indelningar och räntor.

Efter krigen i Tyskland och Norge 1813-14 blev behovet akut, främst i Stockholm, och det s k Carolinska Militärhospitalet inrättades på Danvikens Hospital 1817 för 30 man. Det motsvarade dock inte alls det stora behovet. Danviken var för övrigt ett sinnessjukhus, och således ingen särskilt munter miljö för invaliderna.

Ulriksdals slott och gamla slottsköket, teckning av A F Cederholm, ca 1820

En ny invalidinrättning

Kung Karl XIV Johan tänkte sig först att upplåta Svartsjö slott, men då dess lämplighet ifrågasattes beslöt han 1821 att hospitalet skulle inrymmas på Ulriksdal, som var obebott sedan änkedrottning Sofia Magdalenas död 1813.

En god bild av den slumrande stämningen på Ulriksdal strax före invalidinrättningen ges i de teckningar som A F Cederholm efterlämnat från sin vistelse där 1816-21. Vid slottet fanns några få anställda kvar, under ledning av den sjuttiofemåriga åldfrun Hedvig Ulrika Gerlin, som redan varit i tjänst sedan 1777! Hon skulle komma att efterträdas först 1829 av Catharina Elisabeth Bonté. Ståthållare vid Ulriksdal fram till 1840 var greve E R Adelsvärd, därefter C H Gyllenhaal.

Riksmarskalken fick i uppdrag att låta föra bort alla värdefulla möbler och inredningar till andra kungliga slott, och Ulriksdal rustades upp på Invalidfondens bekostnad med bl a innanfönster och lämpliga möbler för verksamheten. Den fond som skulle stå för kostnaderna förvaltades av en kommitté bestående av generaladjutanten för flottan, greve O R Cederström, generaladjutanten för armén, friherre M F F Björnstierna och statssekreteraren B C Qviding. Fonden bekostade 1822 pensioner till omkring 7.000 krigsmän. De som togs in på Ulriksdal fick bara i undantagsfall behålla en del av sin pension.

Till kommendant vid Invalidinrättningen utnämndes översten, greve Otto Reinhold Wrangel. Som medarbetare fick han en administratör, stabskapten Lars David Kafle (som senare själv befordrades till kommendant), läkaren Carl Johan Hartman och några sjuksköterskor, predikanten Nils Gustaf Wagner samt en vaktmästare. Åttio förtjänta krigsmän skulle väljas ut, efter sina krigsmeriter, sin hälsa och sin ekonomiska belägenhet.

På Karlsdagen den 28 januari 1822 flyttade invaliderna in på slottet, tolv officerare, sju underofficerare och 61 meniga. Ytterligare två platser tillkom 1832, och fördelningen ändrades då till 14 officerare, 10 underofficerare och 58 meniga.

Norra (här högra) flygelns bottenvåning inhyste dels matsalarna, dels logementen för meniga

Livet på Ulriksdal

Invaliderna hade särskilda paraduniformer, men till vardags bar de enklare grå uniformer med blå krage och mössa. De var också utrustade med gevär. Disciplinen var hela tiden militärisk, gradbeteckningarna behölls och skulle respekteras. Ingen fick utan tillåtelse avvika från Ulriksdal. Under sommarhalvåret slogs revelj på trumma kl. sex och tapto nio på kvällen, på vintern kl. sju på morgonen respektive åtta på kvällen. Alla samlades då till morgon- och aftonbön.

De tre klasserna levde under lite olika förhållanden. Officerarna, till övervägande delen adelsmän, hade en egen matsal, och fick egna rum på norra flygelns vind. En av dem, fänriken Pfeiff, fick även medföra sin hustru Anna Regina, som tog hand om inrättningens tvätteri. Underofficerare och manskap förlades i större logement, flera i varje rum. Vilka rum i slottet som användes finns inte redovisat, men sannolikt rymdes verksamheten till större delen i norra flygeln, som låg närmast köksbyggnaden och även inrymde ett mindre kök, som säkert kom till användning.

Matsalarna låg i norra flygelns bottenvåning. Troligen användes åldfruns sal, nuvarande Oxenstiernska matsalen, och Drabantsalen, som numera kallas Generalsrummet. Där serverades varje dag salt strömming till frukost, vintertid tillsammans med en stärkande morgondryck av öl, vatten, socker och ingefära. Ett middagsmål serverades mitt på dagen och gröt till aftonmål. Köket drevs på entreprenad, under de första åtta åren av källarmästaren J G Krook, som hade en krog på Salviigränd i Gamla Stan. Från 1830 sköttes köket av källarmästaränkan Beata Margareta Lindberg och två av hennes döttrar. En dotter gifte sig 1841 med inrättningens läkare Rydberg, en annan 1850 med den siste predikanten Biberg.

Till mathållningen hörde en daglig brännvinsportion till middagen, och invaliderna fick s k tobaksskilling, fickpengar för mindre utgifter. De kunde frivilligt åta sig enklare hantlangningsarbeten inom inrättningen och hade tillstånd att fiska i Edsviken, och skaffade sig på så sätt lite extra inkomster.

Någon arbetsskyldighet hade de inte, men manskapet blev motvilligt tvingade att turas om att gå nattvakt, efter det att ett mord inträffat på slottet 1832. Det var underofficersinvaliden Folcker, som en natt högg ihjäl sin kamrat Fredenholm i sängen med en yxa. Enligt sägnen på slottet skedde mordet i det rum som nu kallas prins Oscars sängkammare. Folcker straffades med halshuggning.

De intagna och anställda bildade, tillsammans med de slottsanställda, en egen liten församling om ca 115 personer. I paraduniform marscherade invaliderna till gudstjänst varje sön- och helgdag i Helga Trefaldighetskapellet, där predikanten tjänstgjorde.

Invaliderna hade särskilda uniformer, den vänstra för officerare och den högra för meniga. Observera tapperhetsmedaljerna, som i princip var en förutsättning för att få plats på Ulriksdal.

Människorna på slottet

Kommendanten Wrangel dog 1837 och begravdes på Invalidkyrkogården. Han efterträddes av den tidigare administratören Kafle, som befordrades till överstelöjtnant. År 1839 dog även han och begravdes på Ulriksdal. De sista tio åren tjänstgjorde överstelöjtnant Robert Richter som kommendant, med major Johan Erik Bergstedt som adjutant. Kommendanten bodde på slottet med sin familj, i vilka rum är inte känt.

Under åren arbetade sex läkare vid Invalidinrättningen, varav två begravdes på Ulriksdal. De assisterades av ett okänt antal sjuksköterskor. Fem predikanter tjänstgjorde under åren, varav de fyra första även fungerade som skollärare vid Ulriksdal. En av dem dog under en koleraepidemi 1834, tillsammans med fyra av officersinvaliderna. De fem begravdes först i Grottan, ett lusthus av sten från 1600-talet i slottsparken, men flyttades senare till Invalidkyrkogården.

Nya invalider togs in allteftersom de gamla dog eller flyttade ut, och sammantaget bodde här enligt kyrkböckerna hela 383 st under de 27 år verksamheten pågick, varav 68 officerare, 47 underofficerare och 268 meniga. De flesta hade både hustru och barn, men valde ändå krigsmanstillvaron på Ulriksdal, säkert av ekonomiska skäl. Några av dem avskedades från inrättningen då de misskött sig, t ex efter upprepat fylleri eller tiggeri, och många lämnade stället frivilligt efter några år, för att återvända till familjen eller hemorten.

Otto Bergström skildrar de gamla soldaternas krigserfarenheter och personliga öden i sin bok 1891. Hela den svenska krigshistorien från 1788 till 1814 fångas upp i berättelserna. Många hade också tjänstgjort i främmande länder eller seglat på långresor ut i världen. Här fanns bl a den mörkhyade löjtnanten Arvid Morian från Blekinge, och bondeledaren Juvander från Karelen, befordrad till officer efter 1809 års krig, som var den flitigaste fiskaren vid Edsvikens strand.

Fänriken Pfeiff var den som bodde längst på Ulriksdal, han tillhörde den första skaran intagna och dog först 1848, året innan inrättningen avvecklades. Hans 14 år äldre maka, tvätteriförestånderskan, hade då redan dött 1841.

De flesta av invaliderna dog på Ulriksdal, och sammanlagt omkring 200 personer begravdes på den särskilda kyrkogård, som inrättades 1824 i skogen vid slottets södra infart. Solna församling ansåg sig då inte kunna upplåta gravplatser på Solna kyrkogård för ytterligare ”främmande lik”. Även flera av kommendanterna och läkarna fick som nämnts sin sista viloplats på Ulriksdal.

Avvecklingen

När antalet invalider under 1840-talet minskade till ett fyrtiotal och de 82 platserna inte längre kunde fyllas, beslöt man att avveckla vårdinrättningen. Invalidhusfonden fanns dock kvar och kunde fortsätta att betala ut pensioner. Man förutsåg också att kungafamiljen skulle komma att behöva slottet inom snar framtid.

De flesta skickades frivilligt hem till släkten med en kontant pension 1849, men femton återstående åldringar flyttades till Danvikens Hospital. Året därpå återlämnades lokalerna på Ulriksdal till kung Oscar I:s disposition. Vid avsyningen konstaterades att de var nedslitna och det fanns bl a rötskador som åtgärdades på fondens bekostnad.

Det skulle inte dröja många år innan kronprinsen, den blivande kungen Karl XV, flyttade in på Ulriksdal och började omvandla den tomma byggnaden efter sin egen smak. Och på 1910- och 20-talet byggdes slottet om igen för kronprins Gustaf (VI) Adolfs räkning. Idag finns därför inga spår efter invaliderna och deras liv på slottet. Kvar finns bara Invalidkyrkogården.

Kyrkogården

Invalidkyrkogården är en liten staketomgärdad gravplats med ett minnesmärke över ”invalider från krigen åren 1788-1814”, samt kommendanten Kafles familjegravvård och tre synliga gravstenar för hans barn, varav det sista begravdes 1905. Inhägnaden, som är ungefär 30 meter i fyrkant men något rombisk till formen, uppfördes 1884 av Arméförvaltningen på initiativ av kyrkoherden i Solna, för att skydda de synliga gravarna. Den utgör dock bara en mindre del av den egentliga kyrkogården, för vilken man ursprungligen avsatte ett helt tunnland, cirka 70x70 meter. De flesta gravarna ligger således idag omärkta i skogen utanför staketet. Innanför staketet växer ett antal stora björkar, medan skogen runtom huvudsakligen består av tallar.

Kyrkogården ligger inom Ulriksdals slottsområde, som är statligt byggnadsminne. Skyddsföreskrifterna innefattar ett skydd för mark och vegetation inom slottsområdet. Ansvaret för skötseln av Invalidkyrkogården delas mellan Ståthållarämbetet (genom Kungliga Djurgårdens Förvaltning) och Statens fastighetsverk. Den ideella organisationen Föreningen för Garnisonsminnen i Huvudstadsområdet ser till gravvårdarna, på uppdrag av chefen för Stockholms garnison.

Stenarna rengjordes 1992 på Ståthållarämbetets bekostnad. Staketet och grindarna lagades och ommålades några år senare av Statens fastighetsverk. Själva kyrkogården är igenvuxen, dess tidigare grusgångar och rabatter kan knappt skönjas längre.

Källor och litteratur

Kongl. Maj:ts Nådiga Fastställda Reglemente för Invalid-Inrättningen å Ulricsdal, 1823.

Otto Bergström. Kongl. Invalidinrättningen på Ulriksdal, 1891.

Nordisk Familjebok, 1800-talsutgåvan.

Bengt Fahlgren: Garnisonsminnen i huvudstadsområdet, Armémuseum 1997.

A F Cederholms teckningsalbum 1819-21, i Uppsala Universitetsbibliotek.

Uniformsritningar i Krigsarkivet: Svenska Uniformer 0429, serie 6, volym 6, nr 15 och 310.

Kungapalatset i Vadstena, Jan-Erik Ellfolk/Jenny Hellström/Eva Wallström, KKH 2004.

Uppmätningsritningar av Ulriksdals slott, C C Gjörwell 1814, Kungl. Biblioteket.

© Peter v Knorring