Startsida Ulriksdal Herrgårdar Andra projekt
|
|
VÅR RESTAURERINGSFILOSOFI
RESTAURERINGENS MÅL OCH MEDEL
Ända sedan 1800-talets mitt har det funnits en diskussion kring byggnadsrestaureringens mål och medel. Tidigare generationer hade för vana att ständigt renovera sina byggnader i sin tids smak, eller riva dem och bygga nya. Medvetenheten om kulturarvet har i Sverige anor sedan stormaktstiden, men det är först när nationalstaterna tar form i Europa som bevarandet av det egna landets byggnadsarv blir viktigt för en större krets.
Restaureringsidealen har sedan dess utvecklats från ett stilideal utan större krav på autenticitet till ett mer objektivt bevarande av byggnadstradition och arkitekturhistoria. Helt objektivt kan det dock i princip aldrig bli, inställningen till och kunskapen om kulturarvet ändras hela tiden.
För att förstå hur vi ser på detta idag, kan det vara bra att börja med att definiera de ord och begrepp vi använder:
Restaurera (av lat. restauro) = återställa eller återföra till ett tidigare skick (jmfr restauration = att återställa magens väbefinnande)
Andra begrepp att jämföra med: Konservera = bevara, säkra i befintligt skick Reparera = laga eller iståndsätta, underhålla Renovera = förnya, byta ytskikt och inredning etc Rekonstruera = återskapa, återuppbygga till ursprunglig form
Men om restaurering betyder återställande, vad innebär det i praktiken - att återställa till vad? De flesta byggnader av någon ålder har förändrats i många delar, de innehåller flera tidsskikt och det ursprungliga är nästan aldrig möjligt att återställa utan gissningar och kompromisser.
Restaurering är därför ett begrepp som snarare används i en övergripande betydelse - ett återställande som kan innefatta alla typer av åtgärder inom ett projekt: konservering, reparation, förnyelse och rekonstruktion.
Byggnadsvård är ett annat övergripande begrepp, som i första hand beskriver mer småskaligt, tekniskt och praktiskt restaureringsarbete, men som ryms inom en restaurering.
Begreppet monumentvård har på ett liknande sätt reserverats för restaurering av det mest betydelsebärande kulturarvet, som domkyrkorna, medeltidsborgarna och de kungliga slotten.
På engelska används begreppet Architectural Conservation, "arkitekturkonservering", vilket är mer talande - det handlar inte bara om en teknisk byggnadsvård, utan också om att konservera och återställa arkitekturen. Begreppet används också om alla typer av projekt, från slott till koja, från detaljnivå till stadsmiljö.
De grundläggande principerna för restaurering av kulturhistoriskt värdefulla byggnader är idag internationellt erkända och tas upp bl a i ICOMOS Venedigdokument 1964:
- I första hand ska originalmaterialet bevaras och konserveras - Alla tidsskikt skall respekteras som historiska dokument (stilenlighet är inget mål i sig) - Reparationer och underhåll skall utföras med traditionella (ursprungliga) material och metoder - Kompletteringar och rekonstruktioner skall utföras eller dokumenteras så att de går att urskilja - Förändringar och tillägg skall utföras med minsta möjliga ingrepp samt vara reversibla. - Alla åtgärder skall dokumenteras
Principerna tolkas i praktiken lite olika i olika länder, beroende bl a på kulturarvets åldersprofil och hur antikvarierna bedömer det kulturhistoriska värdet av byggnadens förändringar. Gränsen mellan reparationer med traditionell teknik och tillägg med moderna teknik kan också ses olika. I Italien har man t ex ofta markerat alla lagningar i gammal puts med en avvikande färg, vilket vi upplever som störande för arkitekturupplevelsen.
Två grundstenar i restaureringssammanhang är kunskap & varsamhet:
- Kunskap (historisk, teknisk och metodologisk) leder till varsamhet i åtgärderna. - Varsamhet (i användning, vård och ändringar) bevarar och utvecklar kunskapen.
Åtgärdsnivåer Om man arbetar efter principen ”minsta möjliga ingrepp” så kan man se processen som en åtgärdstrappa, där det gäller att börja från botten i varje del och aspekt av projektet. Det är viktigt att komma ihåg att alla dessa nivåer kan finnas inom ett och samma projekt.
Nya tillägg Rekonstruktion Förnyelse Lagning Konservering Rengöring Ingen åtgärd
I de första stegen krävs kunskap och varsamhet i genomförandet, men de två översta stegen innefattar även ett moment av skapande och gestaltning. Därför är byggnadsrestaurering oftast ett arkitektuppdrag. Arkitekturen innefattar alltid både teknik, funktion och form. Men viktiga restaureringsprojekt bör genomföras i samarbete mellan arkitekter, antikvarier, konservatorer och hantverkare, så att all behövlig kompetens finns med.
Rekonstruktioner görs i princip inte av antikvariska skäl, de är alltid vår tids tolkning och innebär alltid kompromisser p g a nybyggnadssituationen. Om de ändå görs får de inte skada kulturhistoriska värden, alla ingrepp måste ju vägas mot det som förloras.
De förekommer ändå allt oftare idag: - Som bygghytta för ökad kunskap om äldre byggteknik - För att fullborda viktiga saknade delar i en restaurering - För att återställa en helhetsmiljö eller stadsbild - Av politiska (nationella) eller känslomässiga skäl
Tillägg innefattar alltid en problematik som handlar om anpassning eller avvikelse, i relation till det befintliga. Grundprincipen är ju att tillägg ska kunna avläsas, dvs man ska inte lura åskådaren att tro att tillbyggnaden eller den nya inredningen är autentisk. Idag vill man oftast att nya tillägg ska vara modernt gestaltade, men det finns också situationer där mindre tillägg utformas i byggnadens egen art för att synas så lite som möjligt. I ett större sammanhang, t ex en stadsmiljö, kan ju helhetsbilden var det som man vill bevara. Det är ju även möjligt att ta upp grundläggande historiska material och gestaltningsprinciper i tilläggen, utan att direkt kopiera originalet.
Begreppet "stil" är alltså inte så gångbart i dagens restaureringsdiskussion. Gamla byggnader innehåller nästan alltid ändringar från olika epoker, som kan ha ett lika högt kulturhistoriskt värde som det ursprungliga, så en enhetlig stil är inget självklart mål. Däremot är det naturligtvis viktigt att inte blanda in historiska stildrag som är främmande för byggnaden i de rekonstruktioner eller tillägg man gör.
RESTAURERINGSEXEMPEL
I Sverige handlade restaureringskonsten under 1900-talets sista decennnier mycket om att återerövra våra traditionella byggnadsmaterial och byggnadstekniker, som är förutsättningen för ett autentiskt bevarande av kulturarvet. Inspirationen kom bl a från Ove Hidemarks föredömliga restaurering av Skoklosters slott. Riksantikvarieämbetet följde upp med sin publikationsserie om traditionella material, hantverkare och materialtillverkare hakade på, och en hel generation nya restaureringsarkitekter utbildades på Konsthögskolan.
Varsamma restaureringar och byggnadsvårdsinsatser har blivit möjliga, och idéerna har spritts till större kretsar via böcker som Så renoveras torp och gårdar, och tidskrifter som Byggnadskultur. Man kan även ana ett samband med de pastischer som många arkitekter under en period ritade i postmodernismens anda. Men under de senaste 20 åren har arkitekterna blivit djärvare när det gäller både historiska rekonstruktioner och moderna tillägg, restaureringen har också blivit ett personligt arkitektoniskt uttrycksmedel.
Neues Museum, arkitekter Harrap & Chipperfield
De kanske mest intressanta projekten idag visar ett konsekvent förhållningssätt när det gäller mötet mellan gammal och ny arkitektur, i kombination med en pragmatisk anpassning till förutsättningarna i varje byggnad och varje enskilt rum. Inspirationen kommer t ex från Castelvecchio i Verona - Carlo Scarpas restaurering till museum (1959-73). En medeltidsborg möter ett modernt arkitekturtänkande
Bland nya kontinentala exempel är det främsta kanske Neues Museum i Berlin - Julian Harrap i samarbete med David Chipperfield (1997-2009). En konserverad 1800-talsruin med spännande moderna tillägg.
Bland aktuella svenska exempel kan nämnas:
Borgholms slottsruin - Slottsarkitekt Erik Wikerstål för SFV. Moderna besöksfunktioner i arkeologisk miljö. Se bl a Arkitektur nr 4/2013
Värmekyrkan i Norrköping - Diabas Arkitekter för Louis De Geer konsert & konferens. Sveriges mest vågade samlingslokal, med närmast scenografiska tekniska tillägg i en kvarlämnad renskalad industrimiljö, en tidigare värmecentral.
LÄS MER Fredric Bedoire: Restaureringskonstens historia, Sthlm 2013
Byggnadskultur nr 1/2004
Restaurering - ideologiernas död. KKH Restaureringskonst läsårsprojekt 2004-05, i Kulturvärden nr 2/2006
© Peter v Knorring
|
