Startsida Ulriksdal Herrgårdar Andra projekt

VILLA BEYLON

Artikel i Confidencens årsskrift 2000

Väster om Confidencen, bortom det f d värdshuset Ottilielund och inramat av skogen i norr och väster, en park i söder och uthus i öster, ligger den stora rosaskimrande "villan" Beylon. Här bor sedan 1974 prinsessan Christina med maken Tord Magnusson och familjen.

Tomten har sedan 1600-talet tillhört Ulriksdals kungsgård. Under 1700-talets förra hälft anlades en fasangård på platsen, som 1772-73 inrättades till en bostadsfastighet åt drottning Lovisa Ulrikas f d lektör, den schweiziske reformerte prästen Jean Francois Beylon, som tack för den aktiva roll han spelat i Gustaf III:s revolution. Fastigheten bestod då av en envånings bostadsbyggnad av reveterat timmer, ett stall av sten med vagnshus och en fristående köksbyggnad, samt köksträdgårdar och en mindre park. På Lars Kökeritz karta över Ulriksdal från 1773-75 med tillhörande beskrivning och i ett besiktningsprotokoll från 1793 finns Beylons fastighet väl beskriven. Av dess byggnader återstår idag endast den gamla iskällaren, vars runda gråstensmurverk är inbyggt under det nya husets altan på västsidan. För övrigt har bara namnet Villa Beylon levt kvar till våra dagar.

Den nuvarande huvudbyggnaden uppfördes av överdirektören vid Tullverket M F Strübing 1802-1804, när den äldre manbyggnaden av trä rivits, och på det gamla stenstallets plats. Arkitektens namn är inte belagt, men byggnadens sydsida uppvisar en slående likhet med Drottningens paviljong på Haga, nuvarande Haga slott, färdig samtidigt med Beylon 1804 och ritad av C C Gjörwell. Likheten antyder att Strübing antingen använt samma arkitekt, eller direkt kopierat Gjörwells Hagavilla. Gjörwell var vid tiden slottsarkitekt och gjorde bl a uppmätningsritningar av Ulriksdals slott.

En brandförsäkringsbeskrivning från byggnadsåret 1804 ger en utförlig beskrivning av de elva byggnader som då fanns på tomten. Huvudbyggnaden hade tegeltak med plåtbeslag, yttermåtten och den övergripande rumsindelningen stämmer med dagens. Interiörens idag bevarade äldre delar, t ex kakelugnar, deuxbattantdörrar, bröstpaneler och stucktaklister, samt två spegeltrymåer i salongen, går att återfinna i beskrivningen. Sammantaget är alltså byggnaden idag till sitt yttre och inre en relativt välbevarad högreståndsbostad från förrförra sekelskiftet. När det gäller omgivningen har tyvärr inga äldre kartor ännu påträffats, som beskriver den ursprungliga parkutformningen i början av 1800-talet.

Cederholm

Ytterligare byggnader tillkom på tomten under den ryske ambassadören general Pieter von Suchtelens dispositionstid 1822-1832. Konstnären A F Cederholm har efterlämnat ett album med teckningar från Ulriksdal, med hela fem avbildningar av Beylon från ca 1822-23. Vid denna tid hade huvudbyggnaden försetts med sin utvändiga trappa på sydsidan, samt orangerier på båda sidor utefter hela sydväggen. Von Suchtelen, som var känd för sin konstsamling och sitt sällskapsliv, hade anlagt en engelsk park med tempel, eremitage och sällsynta fåglar till gästernas förnöjelse.

År 1836 beslöts att upplåta Beylon som ståthållarbostad, och en stor invändig reparation utfördes 1837 för ståthållaren E R Adelswärd, med franska tapeter och bårder från den kände målarmästaren Torsselius. Färgprover från fasaden bakom den senare byggda västra verandan har visat att fasaden var rosa i detta skede.

Altanens bevarade stenmur och uthus samt en numera riven veranda i väster byggdes sannolikt 1862-64, liksom två öppna verandor på entré- och trädgårdssidorna. Samtidigt utfördes också stora reparationer både ut- och invändigt, inför ståthållare C A Manderströms inflyttning. En karta över Ulriksdal från 1880 av Herman Holmström ger en god bild av tomtens och parkens utformning under Manderströms tid. Tyvärr finns då inte så mycket kvar av von Suchtelens märkliga park och byggnader.

Vid ståthållare Erling Ribbings tillträde 1885 utfördes också stora reparationer både ut- och invändigt. På ett foto i August Hahrs "De svenska kungliga lustslotten" 1899 är byggnaden ljust putsad med mörka, sannolikt bruna, fönster och luckor. Då beboddes Beylon av ståthållaren O C Cronstedt, vars tidstypiska hem avbildas i två interiörfoton. De tidigare säkerligen ljusa sengustavianska interiörerna har nu blivit mörka, med ådringsmålade snickerier, dekormålade tak, mörka tapeter och tunga draperier. Denna förvandling hade säkert inletts redan på 1860-talet.

Den fylligaste beskrivningen av Villa Beylon finns i Svenska Hem 1916, i en artikel av Holger Nyblom, med ut- och invändiga foton av dåvarande ståthållaren G H Celsings hem. Byggnaden var då vitputsad med tegeltak, och övervuxen med vildvin. Trädgårdsverandan hade glasats in, fönstren och luckorna var ljusa. Interiörerna var luftigare, med ljusa tapeter, vita tak och linoleummattor på golven.

Utvändiga renoveringar gjordes 1921, i samband med att Beylon utarrenderades till H L von Stedingk, då fasaderna återigen färgades rosa, och 1932 då nästan alla fönstren byttes till dubbelkopplade. Tegeltaket lades om med skivtäckning av svartmålad förzinkad plåt 1947. Inför hovmarskalk Erik Wetters tillträde 1962 gjordes en större ut- och invändig renovering, varvid västra verandan och fönsterluckorna revs, och fasaden färgades mörkare brunaktigt röd. Den senaste upprustningen gjordes 1973-74 för prinsessan Christina och Tord Magnusson, då bl a vinden delvis inreddes för en ny badrumsavdelning, köket och övriga hygienrum förnyades, och entré- och glasverandorna revs. Vid tak- och fasadrenoveringen 1998 återställdes den rosa putsfärgen, fönsterluckorna återmonterades, och därmed har Villa Beylon återfått en mer ursprunglig empirekaraktär.

Denna byggnadshistoriska sammanställning bygger dels på antikvarie Karin Anderssons utredning 1998, dels på min egen och mina medarbetares vidare arkivforskning i samband med arbetet på ett vårdprogram för Villa Beylon, på uppdrag av Statens fastighetsverk.

Peter v Knorring, slottsarkitekt vid Ulriksdal

Innehavare

1773-1779 J F Beylon, lektör, disposition (gamla trähuset)

Därefter disponerades huset av hovet

1802-1810 M F Strübing, överdirektör vid Tullverket, arrendator (nya huset)

1810-1832 J H Wegelin, brukspatron och grosshandlare, arrendator

1822-1832 Pieter von Suchtelen, general, rysk ambassadör, disposition

1836-1840 Ståthållare, greve Erik Reinhold Adelswärd

1840-1858 Ståthållare Wernquist

1858-1884 Ståthållare, friherre C A Manderström

1884-1893 Ståthållare, friherre Erling Ribbing

1893-1907 Ståthållare, kabinettskammarherre, friherre O C Cronstedt

1907-1921 Ståthållare, överkammareherre, friherre G H Celsing

1921-1926 Kabinettskammarherre, greve H L von Stedingk, arrendator

1927-1961 Kabinettskammarherre, greve Nils Fersen Gyldenstolpe, arrendator

1962-1972 Hovmarskalk Erik Wetter, hyreskontrakt

1974- Direktör Tord Magnusson, hyreskontrakt

Källor

Andersson, Karin: Villa Beylon. Byggnadshistorisk utredning inför utvändig restaurering,

rapportstencil 1998 (huvudkälla för historiken, utförligare kronologi och källförteckning).

Günther, Alice (red): Röster från Ulriksdal, Stockholm 1988

Hahr, August: De svenska kungliga lustslotten, Stockholm 1899

von Malmborg, B: Slott och herresäten i Sverige - De kungliga slotten, del 1. Malmö 1974.

Nyblom, Holger: Beylon. Ulriksdals och Haga slotts ståthållarebostad förr och nu samt

öfverkammarherre Gustaf Celsings hem, ur Svenska hem i ord och bilder. Stockholm 1916.

Runefelt, Anneli: Ulriksdal. En översikt av bebyggelsen kring slottet.

Solna förr och nu, nr 9. Solna 1997.

Slottsarkivet: räkenskaper, syneprotokoll och arrendekontrakt

Slottsarkitektkontoret, Stockholms slott: ritningar 1927-46, 1961, 1973-74.

Slottskontoret, Ulriksdal: ritningar, bygghandlingar, kartor.

Riksarkivet: Byggnadsstyrelsens arkiv 1915-1992.

Nordiska museet: foton 1899, 1916 och kopior av Cederholm

© Peter v Knorring & Confidencen